Skriver man annorlunda, pratar man, agerar man annorlunda,
beroende på vilken miljö man befinner sig i?


Jag tänkte nämligen på om man nu är riktigt riktigt arg.
Och så går man ut i naturen.
Kanske vid vattnet och sätter sig och ska skriva något som ger uttryck för det arga.

Då är det liksom svårt att fortsätta med samma sinnestillstånd.
I alla fall för mig.

Jag var på ett sådant där humör för något år sedan.
Sur som pocker och arg som en övertänd stubin ungefär.
Inte på gränsen, utan jag hade redan smällt.

Efter urladdningen insåg jag att jag inte kunde göra mer just då åt saken.
Men kanske kunde någon kreativitet komma ur känslan?

Så tänkte jag.Men inomhus var det för varmt och kvavt. Åskvärme.
Jag gick ut i det naturliga. "Utet"

Det värsta var bara att när jag hade gått en stund hamnade jag vid vattnet.
Vid ett träd.
Med grilldoft som beblandade sig med sommarkvällen.
Och doftjasmin som gav sig bara fan på att dofta godare än någonsin.

Jaha... Hur lätt var det att fortsätta vara förbaskad då?
Precis..



Jag tror.
Och detta är jag ganska så övertygad om;
att saker händer. 
Händelser sker.
Och vi tar itu med dem. Känner känslor.
Olika, beroende på vad det handlar om.

Sedan kan man fortsätta känna de där känslorna efter att det har hänt.
Men egentligen är det mest bara slöseri med energi om det är sådana känslor
som verkligen TAR energi ifrån oss.

Det hände DÅ.
Det var reaktionen just då.
Det var känslan vi hade.
Då.

Men att bjuda med oss den vidare när situationen redan är över,
är ju inte vidare bra.
Eller nödvändigt, för den delen. Alls, faktiskt.




Just den kvällen när jag tänkte bevara min ilska för att utnyttja den i det kreativa
med att skriva , märkte jag hur lite som egentligen behövs för att man ska
bli på bättre humör.

Just den kvällen behövdes bara lite godis för mina sinnen.
Vackerhet för ögonen. Grill- och blomdoft för näsan.
Och så lite gräs att pilla på med fötterna.

Det jag hade tänkt skriva blev det inte så mycket av med alls.
Det slutade med en ganska harmonisk text.

De säger att de största poeterna nyttjade sina mörka stunder.
Nu kan jag kanske misstänka att de var ganska tätt återkommande för en del av dem.
Men ändå..

De skrev sina ord i stunder när det kändes tungt.
Deras kreativitet föddes av vemod, sorg, nedstämdhet.

Jag tror att det är en ypperlig idé att passa på att använda sina känslor till något skapande.
Oavsett vad det är.
Och jag tror också att "görandet"; alltså aktiviteten och den nyttiga energiuttömningen
man får, är välgörande.

Det är bra att känna känslor.

Alla känslor.
Men det är inte nyttigt för varken kropp eller knopp att stanna kvar i dem.

Låt känslorna få kännas.

Låt dem få göra det de ska.
De talar ju om något viktigt för oss.
Låt dem kännas.
För om vi gör det, går vi mycket lättare vidare och med mer energi efteråt.


Skriver man annorlunda, pratar man, agerar man annorlunda,
beroende på vilken miljö man befinner sig i?


Jag tror det.
Kanske kan jag våga säga att jag vet det.
Ibland i alla fall



Life is not about waiting for the storms to pass, it's about learning
how to dance in the rain