“No man is an island, entire of himself; every man is a piece of the continent, a part of the main....”

John Donne, 1624


Det är ju inte direkt några nya ord.
Faktiskt ganska gamla.
Och sådana ska man inte bara skaka på huvudet åt, för även om de inte visste att jorden var rund förr i tiden. Även om de inte hade en aning om hur man masstillverkar och kommunicerade genom helt andra och otroligt begränsade kanaler än vi.
Trots att de inte hade en aning om något annat än apostlahästarna och möjligen så småningom hästar, så kunde de ändå en hel massa annat.

Som att leva.
De var precis lika bra på det som vi.
Kanske var de till och med bättre.
Kanske hade de mer tid för observation både av sig själva och av andra människor. Mer tid för social samvaro.

I raden ovanför uttrycker John Donne idén om enskildhet och den universiella samvaron.
Gammal mystisk visdom berättar för oss att i mystikens trädgård är fraser som Jag, du, han , hon och dem helt utan betydelse.
För att nå en högre nivå av medvetande i våra liv, behöver vi förstå sanningen i den första raden. "no man is an island".
När vi förstår att vi inte är separata öar i ett hav utan att vi är havet.
Då...


Våra egon - våra inutin insisterar på att vi är separerade från andra och varandra.
Samtidigt berättar egot för oss att vi dessutom är separerade från vår miljö och att vi lever här för att lite kunna göra vad vi vill med den.
Ändå blir vi påminda då och då om kontakten och enheten av allting och alla.

Om vi föreställer oss en droppe vatten som separerar sig själv från havet. Skulle inte det låta ganska konstigt?

Om vi tänker oss själva som separerade från andra, förlorar vi styrka från vår källa.
När man ser sig själv och andra som en helhet slutar vi döma andra och ser alla ihop i samma tysta livsstyrka.


John Donnes ord påminner oss om att vi alla behöver varandra.
Även om vi behöver oss själva lika mycket från det allra innersta och ut.
Det tycker jag är fint.

Bruno Mars – Count On Me