Har du någonsin hamnat i fällan:
"jag gör en makeover och förnyar mig själv lite grann så blir det säkert bättre med resten i livet som liksom står lite stilla.."


Ja, jag sträcker i alla fall upp handen.


Egentligen vet man att det inte är så. Egentligen .
Och så många verkar tro(fast de inte gör det) att det är just så.

Visst; det skulle kanske vara lite coolt med en perfekt kropp, felfri hy, tjockt fint hår, underbara ögon och fylliga läppar - men vem har allt det där?
Någon alls? Nej så är det inte!

Det man ser i filmer och i tidningar är inte verklighet.
Det är retuscheringar hit och dit och exakt riktat ljus för att trolla bort skavanker.
Och det vet vi också. Egentligen.

En studie visar att kvinnor idag är mindre lyckliga än kvinnor i samma ålder för 25 år sedan. Varför?
Ja medan vi är medvetna om alla möjligheter som finns är vi också medvetna om allt det som saknas. Istället för att vara nöjda med de vi är och vad vi har.

Vi är livrädda att inte kunna leva upp till allt som vi tror krävs av oss.
Den rädslan kommer ofta när vi börjar närma oss 40.
Jag vet inte riktigt om jag gillar det där... är man 40 själv så känns det liksom lite småjobbigt med den vetskapen;)
Men tänker man efter så är det kanske inte så väldigt konstigt.

När en kvinna på 20- eller 30 är hon fokuserad på att ha ett jobb, man, barn.
De målen tar upp hela hennes jag.
För många av oss därefter under de intensiva åren vaknar vi upp en morgon och inser att vi inte har något kvar på att göra listan.

Vi är gifta/har stadiga förhållanden. Eller åtminstonde , var eller hade.
Vi har barn och bekväma hem och vi har en karriär.
Plötsligt inser vi att trots att vi vill ha allt det vi har, har vi inte allt det som vi vill ha.

Och så får vår hjärna för sig att vi ska börja med våra yttren?
För att knyta upp de knutar i livet som vi vill ändra på.
Vår skönhet glänser när vi tillåter oss själv att visa våra inre kvaliteter och dela dem med andra.
Det är i de ögonblicken som vi är vackra.
När vi ger av oss från hjärtat.Inifrån och ut. Inte tvärtom.
Det ger oss också en ny inre glöd och styrka. Kanske också en helt ny insikt när vi hittar oss själva istället för hur vi ser ut. Styrka att veta och våga erkänna för oss själva vad vi vill.

Vi behöver bli påminda att vi har gudomliga gåvor att erbjuda vår omgivning.
Vi behöver bli påminda. Om och om igen.
Vi behöver ge oss själva tillåtelse att skämma bort oss och andas för att orka ge vidare till andra runt omkring oss.

Lite som blommor.
Det är OK att blomma, njuta i solen och bjuda på de vackra färgerna som är vi.
 Som människor.



















Som  vi. Är.





“Accept no one’s definition of your life; define yourself.”
/Robert Frost


För det är väl ganska självklart kan man tycka.
Klart att man själv bestämmer. Eller?
Jag är inte helt övertygad om det.
Vi påverkas både medvetet och omedvetet av så mycket runt omkring oss.
Av andras värderingar.
Av sådant som vi fått med oss medan vi växte upp.
Dolda ramar och "bestämmelser" om hur saker ska vara.
Men vem bestämde dem?
Och är det inte upp till varje individ att gå den väg som känns rätt och varm?
Jag tycker det.

Följa strömmen och inte göra något bara för att alla andra gör det(eller inte).. är det livsbejakande?
Ja.. det kan det vara. Men bara så länge som man själv innerst inne vill.  
Att gå sin egen väg gör skillnad.

Robert Frost tex som har skrivit orden överst i detta inlägget var förväntad att bli bonde, advokat och sedan lärare.
Han provade bondelivet men lämnade det.
Han började studera till advokat som hans morfar ville men slutade helt tvärt.
Han lämnade Harvard på grund av sjukdom, kanske för att han verkligen inte alls trivdes på den påtvingade vägen. 
Men poesin fanns i hans hjärta och när han gick på den vägen som förmodligen många ser som lite flummig, inte speciellt framgångsrik och som de flesta aldrig vandrat på, gjorde det verkligen skillnad.
Och många är de som har tackat honom för det valet efter att ha läst hans ord.


Jag tror att vi behöver lyssna på våra egna hjärtan för att välja väg.
Även om du halva livet har gått en annan, för att det var vad som förväntades av dig.
Men om det inte är vad du känner; upptäck den nya vägen som är din.

Så tror jag.

Och jag tror också att när vi hittar hem till oss själva så blir vi vackra.
För att vi skiner inifrån.

Inte för att  vi har fyllt läpparna. Inte för att frisyren är snygg.
Det klart att man ska sköta om sig själv , men det är en helt annan sak.
Att bejaka sig själv och gå¨den väg som är varm och innerlig och känns rätt i hjärtat,
en helt annan.
Och det är ofta rädslan i oss som gör att vi hamnar i de där stagnerade lägena.
Som gör att vi ibland går till det ytliga och tror att vi ska börja där istället för att börja med att känna inifrån vad som behövs. 
Oavsett vilken ålder vi är i.


Lenka – The Show

Kram