Hon med orden

“No man is an island, entire of himself; every man is a piece of the continent, a part of the main....”

John Donne, 1624

Det är ju inte direkt några nya ord.
Faktiskt ganska gamla.
Och sådana ska man inte bara skaka på huvudet åt, för även om de inte visste att jorden var rund förr i tiden. Även om de inte hade en aning om hur man masstillverkar och kommunicerade genom helt andra och otroligt begränsade kanaler än vi.
Trots att de inte hade en aning om något annat än apostlahästarna och möjligen så småningom hästar, så kunde de ändå en hel massa annat.

Som att leva.
De var precis lika bra på det som vi.
Kanske var de till och med bättre.
Kanske hade de mer tid för observation både av sig själva och av andra människor. Mer tid för social samvaro.

I raden ovanför uttrycker John Donne idén om enskildhet och den universiella samvaron.
Gammal mystisk visdom berättar för oss att i mystikens trädgård är fraser som Jag, du, han , hon och dem helt utan betydelse.
För att nå en högre nivå av medvetande i våra liv, behöver vi förstå sanningen i den första raden. "no man is an island".
När vi förstår att vi inte är separata öar i ett hav utan att vi är havet.
Då...

Våra egon - våra inutin insisterar på att vi är separerade från andra och varandra.
Samtidigt berättar egot för oss att vi dessutom är separerade från vår miljö och att vi lever här för att lite kunna göra vad vi vill med den.
Ändå blir vi påminda då och då om kontakten och enheten av allting och alla.

Om vi föreställer oss en droppe vatten som separerar sig själv från havet. Skulle inte det låta ganska konstigt?

Om vi tänker oss själva som separerade från andra, förlorar vi styrka från vår källa.
När man ser sig själv och andra som en helhet slutar vi döma andra och ser alla ihop i samma tysta livsstyrka.


John Donnes ord påminner oss om att vi alla behöver varandra.
Även om vi behöver oss själva lika mycket från det allra innersta och ut.
Det tycker jag är fint.

Bruno Mars – Count On Me

Vi kan vara rädda för många olika saker.
Rädsla kan göra oss distansierade från den kärleksfulla källan i oss.
Att reagera med rädsla är sinnets taktik oavsett om det är vår egen eller omgivningens.
När man lär sig uppleva äkta kärlek överger man egots insisterande på att vi har mycket att frukta. Man kan bestämma sig att bli fri från rädsla och tvivel och återvända till ljuset och kärleken för den finns alltid inom oss. Det är vilka vi egentligen är.

Om vi förlåter oss själva och välkomnar ljuset. Om vi kan det blir vi mer balanserade.
Istället för att se fel och skuld blir man mer motiverad att se glädje.

Dåd av godhet som andra människor gör - se dem istället för deras tillkortakommanden.
Vi är alla goda, kärleksfulla själar som ibland hamnar lite vilse.
När man ser det goda i andra agerar man också från sitt högre jag.
Det kan hjälpa oss att känna mindre rädsla.
Det är viktigt att påminna oss själva om hur mycket vi har att ge och hur värdefullt det är.

Vi har samma styrka och kraft i oss som låter planeterna röra sig, jorden snurra, frön att gro och blommor att blomma.

Vi är tillräckliga.
Alltid.
Vi behöver inte vara något som vi inte är.
Behöver inte hävda oss inför någon alls.

Inte känna rädsla för att inte "stå med båda fötterna på jorden" bara för att vi väljer ljuset.
Det är inte vad det handlar om.

Det handlar om att öppna ögonen och oss själva för att kunna ta in allt det bra.
För det är då det kommer till oss.

Ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Way back into Love

Har du någonsin hamnat i fällan:
"jag gör en makeover och förnyar mig själv lite grann så blir det säkert bättre med resten i livet som liksom står lite stilla.."


Ja, jag sträcker i alla fall upp handen.


Egentligen vet man att det inte är så. Egentligen .
Och så många verkar tro(fast de inte gör det) att det är just så.

Visst; det skulle kanske vara lite coolt med en perfekt kropp, felfri hy, tjockt fint hår, underbara ögon och fylliga läppar - men vem har allt det där?
Någon alls? Nej så är det inte!

Det man ser i filmer och i tidningar är inte verklighet.
Det är retuscheringar hit och dit och exakt riktat ljus för att trolla bort skavanker.
Och det vet vi också. Egentligen.

En studie visar att kvinnor idag är mindre lyckliga än kvinnor i samma ålder för 25 år sedan. Varför?
Ja medan vi är medvetna om alla möjligheter som finns är vi också medvetna om allt det som saknas. Istället för att vara nöjda med de vi är och vad vi har.

Vi är livrädda att inte kunna leva upp till allt som vi tror krävs av oss.
Den rädslan kommer ofta när vi börjar närma oss 40.
Jag vet inte riktigt om jag gillar det där... är man 40 själv så känns det liksom lite småjobbigt med den vetskapen;)
Men tänker man efter så är det kanske inte så väldigt konstigt.

När en kvinna på 20- eller 30 är hon fokuserad på att ha ett jobb, man, barn.
De målen tar upp hela hennes jag.
För många av oss därefter under de intensiva åren vaknar vi upp en morgon och inser att vi inte har något kvar på att göra listan.

Vi är gifta/har stadiga förhållanden. Eller åtminstonde , var eller hade.
Vi har barn och bekväma hem och vi har en karriär.
Plötsligt inser vi att trots att vi vill ha allt det vi har, har vi inte allt det som vi vill ha.

Och så får vår hjärna för sig att vi ska börja med våra yttren?
För att knyta upp de knutar i livet som vi vill ändra på.
Vår skönhet glänser när vi tillåter oss själv att visa våra inre kvaliteter och dela dem med andra.
Det är i de ögonblicken som vi är vackra.
När vi ger av oss från hjärtat.Inifrån och ut. Inte tvärtom.
Det ger oss också en ny inre glöd och styrka. Kanske också en helt ny insikt när vi hittar oss själva istället för hur vi ser ut. Styrka att veta och våga erkänna för oss själva vad vi vill.

Vi behöver bli påminda att vi har gudomliga gåvor att erbjuda vår omgivning.
Vi behöver bli påminda. Om och om igen.
Vi behöver ge oss själva tillåtelse att skämma bort oss och andas för att orka ge vidare till andra runt omkring oss.

Lite som blommor.
Det är OK att blomma, njuta i solen och bjuda på de vackra färgerna som är vi.
 Som människor.



















Som  vi. Är.

“Accept no one’s definition of your life; define yourself.”

/Robert Frost

För det är väl ganska självklart kan man tycka.
Klart att man själv bestämmer. Eller?
Jag är inte helt övertygad om det.
Vi påverkas både medvetet och omedvetet av så mycket runt omkring oss.
Av andras värderingar.
Av sådant som vi fått med oss medan vi växte upp.
Dolda ramar och "bestämmelser" om hur saker ska vara.
Men vem bestämde dem?
Och är det inte upp till varje individ att gå den väg som känns rätt och varm?
Jag tycker det.

Följa strömmen och inte göra något bara för att alla andra gör det(eller inte).. är det livsbejakande?
Ja.. det kan det vara. Men bara så länge som man själv innerst inne vill.  
Att gå sin egen väg gör skillnad.

Robert Frost tex som har skrivit orden överst i detta inlägget var förväntad att bli bonde, advokat och sedan lärare.
Han provade bondelivet men lämnade det.
Han började studera till advokat som hans morfar ville men slutade helt tvärt.
Han lämnade Harvard på grund av sjukdom, kanske för att han verkligen inte alls trivdes på den påtvingade vägen. 
Men poesin fanns i hans hjärta och när han gick på den vägen som förmodligen många ser som lite flummig, inte speciellt framgångsrik och som de flesta aldrig vandrat på, gjorde det verkligen skillnad.
Och många är de som har tackat honom för det valet efter att ha läst hans ord.


Jag tror att vi behöver lyssna på våra egna hjärtan för att välja väg.
Även om du halva livet har gått en annan, för att det var vad som förväntades av dig.
Men om det inte är vad du känner; upptäck den nya vägen som är din.

Så tror jag.
Och jag tror också att när vi hittar hem till oss själva så blir vi vackra.
För att vi skiner inifrån.

Inte för att  vi har fyllt läpparna. Inte för att frisyren är snygg.
Det klart att man ska sköta om sig själv , men det är en helt annan sak.
Att bejaka sig själv och gå¨den väg som är varm och innerlig och känns rätt i hjärtat,
en helt annan.
Och det är ofta rädslan i oss som gör att vi hamnar i de där stagnerade lägena.
Som gör att vi ibland går till det ytliga och tror att vi ska börja där istället för att börja med att känna inifrån vad som behövs. 
Oavsett vilken ålder vi är i.


Lenka – The Show

Kram

Hur kan jag överkomma min rädsla och våga satsa och gå den väg som jag egentligen vill?
Det är en fråga.
Den frågan är det många som frågar sig.

Det är alltid bättre att fråga (även sig själv) än att inte göra det alls.
Vi är alla mer eller mindre rädda för att ta risker.
Men jag måste säga att allting stort, varmt och rätt som har hänt i mitt liv alltid har
inkluderat en föregående förändring av något slag.

Våra inutin vill expandera och växa.
När vi stagnerar, svarar vi med en rädsla för misslyckande som inte alls gör att vi växer.
Mer tvärtom,faktiskt


Men tänk om det inte finns några misslyckanden?
Misslyckande är något vi kallar en speciell händelse.
Men man  kanske inte kan misslyckas utan bara producera resultat av olika slag?
Så då kanske man skulle fråga sig själv: Vad gör jag med resultaten? Hur förvaltar jag dem?

Det är bättre att våga och uppleva än att stå bredvid och vara rädd att saker inte ska gå som man vill.

Om man tänker på hur vår natur är.
Vår personliga natur alltså. Som människor.
När man är nyfödd och väldigt liten har man ännu inte fått det inlärda beteendet:rädsla.
Vår naturliga instinkt är att lära oss gå.

Vi började som spädbarn i liggande läge. Sedan blev vi nyfikna och något i vår natur berättade för oss att vi nog borde sitta upp. Så det gjorde vi. Sedan blev det ännu mera spännande och vi ville ännu mer. Vi ville stå upp för att nå saker bättre och för att se mer och ta oss fram.
Balansera själva och vara upprätta.
Så då gjorde vi det. Till slut.

Men det gick ju inte sådär himla klockrent från början. Såklart.
I början ramlade vi. Satte oss på rumpan och fortsatte krypa ett tag.
Men vi försökte igen och lät bli att falla för våra rädslor.
Vi ställde oss upp igen.
slut vann vi och vi gick.

Men tänk om vi hade gjort motsatsen?
Legat eller suttit kvar och låtit rädslan ta över?

Om vi vet i våra hjärtan att vi aldrig har misslyckats och att vi aldrig kommer att göra det.
Vad som kan ses som fel eller som misstag är egentligen frön till något annat och något Som vi måste passera för att nå dit vi vill.

Som Thomas Edison.
Hans svar när en reporter frågade honom hur det kändes att ha misslyckats för 25000:e gången i sina försök att uppfinna ett batteri var:

Misslyckats? jag har inte misslyckats. Idag vet jag tjugofemtusen sätt hur man INTE tillverkar ett batteri!

Vägra ordet misslyckande.
När vi tar en chans och saker inte riktigt går som vi har tänkt oss, misslyckas vi inte utan producerar resultat. Ett resultat som vi kanske inte hade räknat med. Men då vet vi ju det. Hur vi inte ska göra för att nå dit vi vill.

Känn tacksamhet för den upplevelsen. För den växer vi ju också ur.
Och det gör oss redo att uppleva ännu fler spännande, påhittiga, innerliga och kreativa saker i våra liv.
Så tror jag.




 Inget nytt under solen, brukar man säga.
Eller.. jag vet inte om jag brukar säga så, men ändå;)
Det finns ett uttryck som låter så i alla fall.

Ibland blir vi liksom påminda. Igen.
Vi får påminnelser om saker som vi redan känner till. Vi vet dem redan, men det händer ganska ofta att vi tappar bort det vi redan vet och känner till. Anledningen? Nja.. ironiskt nog: livet. Det som faktiskt är anledningen till att vi skulle komma ihåg att komma ihåg det där lite bättre.


Häromdagen blev jag påmind. Jag var med i en filmproduktion.
Det var ganska sent. Vi stod utanför Saluhallen på Östermalm den sista dagen i Oktober.
Ganska rått i luften och jag stod och hoppade och huttrade.
Allting var dessutom försenat några timmar. Och jag var hungrig.

En statist som stod bredvid mig en ganska lång stund pratade och pratade och pratade.
Prat är trevligt. Men när pratet uteslutande handlar om negativitet och kritik i liknande form så blir mina öron liksom ganska trötta.

På min högra sida hade jag en fin äldre dam(statist) som gott tyckte att de där framför henne som skulle gå ut lite före henne i scenen, stod alldeles för mycket i vägen för henne där HON skulle gå. Ja, nu var kanske inte det så svårt att liksom se till att göra sin "gångväg" lite mindre snäv så att det inte blev så, försökte jag. Det var ju ändå just de två som fokus skulle ligga på i den här scenen. Och det gör den förresten väldigt sällan på statister..

Huvudrollsinnehavaren i den ena scenen stod några meter ifrån mig och förberedde sig med manus och försökte gå in i sin roll.  Förmodligen hade han hört hur jag diskuterade med herr negativ och fru "ganska oförstående egoistisk" och började tycka lite synd om mig.

Innan vi skulle göra den 4:e omtagningen vände han sig bakåt och log ett sådant där varmt leende.
Det var inte riktat mot varken tanten eller farbrorn utan mot mig. Det räckte.
Sedan kändes det som om jag fick ny en energi igen.
Efter en annan människas förstående leende.

Eller om det egentligen ens var så. Jag tror helt enkelt bara att vi ibland känner att vi behöver strö lite värme runt omkring oss till andra medmänniskor.
Och när vi gör det, så kommer det alltid tillbaka till oss.
Jag till exempel, gav tillbaka ett snubbel över egen fot och ett ganska osnyggt fall rakt framför honom och mumlade: Jävla stövlar. Det resulterade i att han fick ett skrattanfall och tappade tråden i sin scen och det blev omtagning.
Vassego liksom;)


Det där var ironi.
Desto värre väldigt sant. Men ändå.



Kram på er.

För några år sedan läste jag en historia om en flicka.
Hennes vägran att tänka negativt förändrade en hel stad.
Hon uppmuntrade människor att sluta se sig själv som sjuka , ensamma eller hopplösa.
Även när det blåste kalla vindar, lärde hon dem att leka "glada leken".


En lek där man åtminstone försöker hitta en sak att vara glad för,
oavsett vilken svårighet man just för tillfället upplever.

Jag tänkte att: "det är väl en ganska naturlig inställning"
För oavsett om det finns sådant man inte direkt storälskar runt omkring, så finns det självklart ändå mycket positivt.

Men. Det ÄR inte helt lätt alla gånger i praktiken.
Man blir lätt förblindad av det som just nu är jobbigt.

Och även om man nu borde vara fokuserad när man ska problemlösa så är det lätt att tappa energin.
För man glömmer så lätt att se det som är bra.
Men ser man det:
Om man leker glada leken.
Då får man mer energi till att ta hand om det mindre kuliga.

Jag tror absolut att Polyanna (som flickan i historien hette) hade rätt.
Det tråkiga är kanske att hennes namn runtom i världen används som en beskrivning på någon som ses som en "obotlig optimist".
För att vara sådan ses inte alltid som så väldigt bra.
Inte realistiskt.


Men då undrar jag vad man tjänar på pessimism i jobbiga situationer.
För det hjälper ju ingenting. Det ändrar ingenting till det bättre.
Det styrker ingen inblandad.
Och det det gör absolut inget åt energin i oss så att den blir mer stark och energisk
som behövs för att vi ska kunna lösa det.
Vilket hinder man än har framför sig så är det ju ganska förödande med pessimism just när man behöver den styrkan.
Man borde väl utgå från att det går bra.
Och leta efter något av värde (för det finns det ju) under tiden.

Glada leken kan vara ett sätt att hitta det där värdet.
Att hitta något som man kan uppskatta oavsett vad som sker .
Valet att uppskatta och se värdet attraherar ännu mer bra. 

Jaja. Flickan hade ingen som helst koll på kvantfysik. ;)
Hon visste bara att det fick henne att må bättre och när hon lärde ut det till andra, mådde de också bättre. Pessismism å andra sidan, får oss bara att må sämre.

Om man bestämmer sig för att vara positiv därför att man mår bättre eller för att man till slut inser att det är nödvändigt för att ladda sin energi, spelar ingen roll.
Konsekvenserna blir ändå desamma.
För fantastiskt nog ändras hela det elektromagnetiska fältet runt oss och vi sprider ljuset vidare till de som finns runt omkring oss.

Och jag tror inte alls det att positivitet handlar om att vara glad hela tiden.
Det handlar om en känsla.Och förmågan att hitta det viktiga som ger energi även i svåra perioder.

I och med dessa tankar ovanför satt jag och funderade på sådant som jag tycker om.
Det finns mycket.
Men något som jag alltid har älskat är havet.

“Nothing in the world is softer and weaker than water. But for attacking the hard, the unyielding, nothing can surpass it. There is nothing like it.”

Vatten.
Och  hav.
Jag kan inte nog beskriva min konstanta känsla och längtan till det.
Och det är ju dessutom ett element som är ganska spännande tycker jag. (inte bara för att jag är fisk. Tror jag)

När man försöker greppa tag om det, glider det ur greppet
Men om man slappnar av i handen  - och paradoxalt nog; låter det gå; så blir man ett med det.

Jag har tänkt på den principen.
Och hur det är lika med så mycket annat här i livet.
Det där med att krampaktigt hålla tag och känslan av kontrollbehov som vi har till och från .
Jag tror att vi ofta själva är lite så också.

Var intill och nära mig och jag följer med och finns runt omkring alltid.
Men håll inget hårt grepp för då glider jag ur händerna.
Ungefär så.

Mjukhet.

Vatten är så flexiblet att när vi skjuter undan det, hittar det sin egen nivå under alla andra mer massiva ting.
Och tålmodigt kommer det tillbaka när ingenting av det solida materialet kan hindra det.

Sätt upp barrikader och gör allt vattentätt.
Men med tiden, kommer vattnet med sin flexibilitet att vinna.
Det mjuka vinner över det hårda.

Vatten är så mjukt att det inte kan bli skadat eller förstört.
Det kommer bara tillbaka till källan för att användas om och om igen.
Koka det , så försvinner det och det tar bara en annan form. För att komma tillbaka igen.
Drick det och det kommer tillbaka efter att ha "närat" kroppen.

Att försöka tänka flexibelt - Som ett state of mind.
Det är ganska bra.

Om man förblir mjuk och struntar i det hårda, vinner man oftast på det.
Om man stannar i sitt mjuka läge.
Det är bättre med tålamod än total kontroll.
Det ger helt andra energier.
Ödmjuka. Kärleksfulla.

Och nog blir jag mer glad och får mer energi när jag möter positivitet  och visst blir
man automatiskt mer väl mottagen när man tänker lite kvantfysik, fast på ett mer personligt plan ;)

Som mjukt och böljande som vattnet i ett hav.
För vilken kraft det finns i det stora blå

Jag vet att det där är mina något snurriga tanke-teser.
Men hur snurriga de än kan tyckas vara, så tror jag på dem.
Med hela jag.

Jack Johnson – Only The Ocean

Varma tankar till er alla. Från mig.

Men eller hur; tänker vi..

"låt solen skina på dig" "möt världen med ett leende"

Och så vidare..

Visst... det kan nästan stå oss upp i halsen efter att ha hört de där orden till leda.

Vi kan , trots upprepade uppmuntrade ord, ännu vara lite cyniska och undra om vår attityd verkligen har makten att influera en situations resultat.

Trots det, talar vetenskapen om att vi - våra tankar, känslor, och ageranden - skapar vår verklighet.


Vi är inte oskyldiga åskådare av våra liv, oavsett hur mycket vi gärna vill tro att vi är det.


Men så kan man ju ändå undra:


Hur kan de tankar jag tänker.
De ord jag säger och mitt agerande verkligen transformeras från en potentiellt negativt resultat, till ett positivt?
Hur kan jag ändra mitt öde och kan jag det?
Hur kan jag helt själv skapa det jag vill ha?
Hur kan jag verkligen ha såhär mycket kraft och inflytande?


Men å andra sidan:
Vetenskapen har bevisat att vi är ljus, energi och kraft. Det är sant.
Allt i vår kropp, från blod, skinn och våra organ, består av atomer.

Vi är byggda av subatomära partiklar - en hel bunt med vibrerande energi som alla rör sig med varierande hastighet. Och inte nog med det; de är 99.99999999 procent tomma.

Alltså; trots att vi verkar vara fysiska varelser med ben, organ, hår och så vidare, är vi verkligen också miljoner små paket med olika vibrerande energi.

Anledningen att vi själva ser våra kroppsdelar annorlunda(även om de är av samma vibrerande energi) är att våra "energiprocesserande" ögon översätter dessa frekvenser till olika molekyler, former och organ.

Egentligen.. Allting i universum är ihopsatt av samma energi som rör sig i varierande frekvenser och intensitet. Skillnaden mellan det vibrerande resultatet är det som gör att saker ter sig i olika former eller manifesterar sig olika rent fysiskt.Det betyder att vi alla är från samma energifält eller fält av medvetande.



När man vet det.
Då vet man också att våra känslor är energi. Våra tankar är energi.
Våra ägodelar - energi. Och till och med maten vi äter är energi.
Musik likaså. Den vibrerar i en frekvens som våra öron översätter till specifika ljud.

Ord är energi.
Jag läste en bok, skriven av dr. Masaru Emoto
Där beskriver han hur han fångade bilder av förändring i vattenmolekyler.
Vatten som bokstavligen blev pratat med utav kärlek och snällhet svarade på att forma otroligt vackra kristaller. Det motsatta skapade oregelbundra former utan glans.


Man måste ju ändå undra.
ÄR det verkligen orden vi använder eller vibrationen som varje ord fick , som åstadkom detta?

Albert Einstein sa: "Energi försvinner aldrig - den bara transformeras"

Om vårat val av ord kan ändra energin i vatten.
Tänk bara  vilken stor effekt vi har på varandra när vi pratar!

Ju mer kraft vi har, desto mer skiner vi.

De flesta är ganska omedvetna om att tankarna de tänker, orden de säger och maten som de äter, människorna som de omger sig med, platsen som de bor på och mängden motion de får, stort spelar in på hur de mår och hur mycket kraft de har i sig.

Att eliminera det negativa som tar vår energi, eller i alla fall minska på det.
Det är viktigt för oss.
När man gör det har man mer energi  att klara av saker
Då blir förmodligen inte så mycket , lika jobbigt.

Så var var vi?

Men eller hur; tänker vi.
"låt solen skina på dig" "möt världen med ett leende"
Och så vidare..
Visst... det står mig nästan upp i halsen efter att ha hört de där orden till leda.

Här?

Eller:

Trots det, talar vetenskapen om att vi - våra tankar, känslor, och ageranden - skapar vår verklighet.
Vi är inte oskyldiga åskådare av våra liv, oavsett hur mycket vi gärna vill tro att vi är det.

Här?
;)

Det är nog upp till var och en.
Men det känns lite som att det finns en rolig väg och en som är lite mer trist , osinnlig och bra mycket mer besvärlig.



Kram på er hela bunten.

Jag har kommit
att tänka på boken "Gå dit hjärtat leder dig"(Susanna Tamaro)
flera gånger under de senaste veckorna.

Jag har tänkt mycket på ord, rader och meningar som står i den.
För att ord och rader ibland sätter sig väldigt hårt fast hos mig.
Speciellt det som känns i hjärtat.
Som känns viktigt.

Inte så mycket på själva titeln.

Jag vet att jag brukar säga att man borde gå dit hjärtat leder en.
Det tycker jag.
Jag tycker att man borde gå den väg som känns varm och skön och givande.

På något sätt, handlar det nog om att hjärtat eller magkänslan ändå för det mesta
visar oss vägen.

Även om vi inte lyssnar på den.
Och jag tror att det är då som det blir kaiko i maskineriet.

Och i det stora hela så handlar det väl om att man hamnar vid olika vägskäl under livets gång då man antingen väljer att sitta stilla och fundera och inte komma någon större vart och fortsätta med att inte vara så väldigt nöjd.

Eller att välja i vilken riktning man skulle behöva gå för att må bättre.
För att hitta det som lyser upp tillvaron.

Ibland förstår vi inte det där.
Vilka möjligheter vi egentligen har.

Jag kan mycket väl vara där då och då.





Boken fick jag av min mamma för ganska så många år sedan.
Den låg också ganska så länge och mest bara drällde.

Jag var i ett läge av mitt liv, då jag inte var speciellt mottaglig för goda råd.
Och det var precis vad jag trodde att den innehöll.

Märkligt att man för det första kan tro att man vet allt.
Märkligt att man för det andra kan ha förutfattade meningar
om något som man inte ens har gett en chans.
Och märkligt för det tredje att man ibland är livrädd för att se nya öppningar.
Och helt underbart när man gör det och inser att man skulle gjort det
för länge sedan.

När jag väl öppnade boken, fanns inte mamma kvar i livet.
När jag väl öppnade boken, ångrade jag djupt att jag inte hade läst den
direkt då jag hade fått den.
Och när jag väl öppnade boken insåg jag varför jag hade fått just den.

Det fanns en mening.
Och det var kärlek och omtanke.

Och när jag insåg att hon verkligen hade valt den med sådan omsorg.
Då blev den dubbelt så bra.
Den blev till och med helt underbar.

"Varje gång du känner dig vilsen och förvirrad, tänk på träden, på hur de lever sitt liv. Tänk på att ett träd med stor krona och korta rötter blir omkullvräkt av första bästa vindpust. Inuti ett träd med långa rötter och för liten krona rinner saven med möda. Rötter och krona måste växa sig jämnstora.
Du måste befinna dig både inuti och ovanför tingen samtidigt.
Bara så kan du ge dig själv skugga och värn, bara så kan du under den rätta årstiden täcka dig med blommor och frukt."

Hela historien handlar om en kvinna som vet att hon snart ska dö.
Då bestämmer hon sig för att skriva ett brev till sitt barnbarn som befinner sig
på andra sidan jordklotet.

Brevet är skrivet som en dagbok.
Egentligen inte alls tänkt att skickas iväg, men hon känner ändå starkt att hon
måste få det ur sitt system.
Orden måste ur henne.

Och det tar henne en månad att skriva det.
Hon berättar om sitt eget liv.
Om sin dotter som gick bort i en bilolycka och hur hon då tog hand om
sitt älskade barns barn.

Brevet i sig är ett arv.
En förklaring till varför saker blev som de blev.
Goda råd för att försöka få dotterdottern att undvika samma fallgropar som hon själv.
Det handlar om tre kvinnor och tre olika livsöden.

Det är känslor och situationer som vi alla känner igen.
Hur svårt det är att bryta skadliga mönster som lätt kan gå i arv genom generationer,
fast man inte vill något hellre.
Hur svåra olika sorters relationer kan vara.

Hur mycket man kan ångra sådant som man aldrig vågade.
Sådant som man skulle velat säga, men drog framför sig tills det blev för sent.

Hela berättelsen är varm.
Det är en gammal kvinnas syn på religion, svek, kärlek och livsval.



Och man VILL inget hellre än att Marta(dotterdottern) ska få läsa sin mormors ord.
För det känns som att det är lika viktigt för henne som för mormor att skriva ner dem.



Och lika viktigt som det var för två fiktiva personer att skriva ner och läsa;
Lika viktigt var det för mig att få ta del av boken.
Kändes det som.
Av flera olika anledningar.

Det Olga vill säga till sitt barnbarn är: Öppna ditt hjärta, var inte rädd,
följ det dit det tar dig, det är det som är lycka.

Och där är vi igen- nästan där jag började.
Men bara vi hittar lyckan.
Eller bara vi vet vad som gör oss lyckliga.
Bara vi vet det, så vet vi nog.



Och när vi vet så har vi ju ett val.

Annars vet vi inte speciellt mycket.
Jag har kommit till en punkt när jag har insett att vi inte vet speciellt mycket alls.
Men trots att jag inte alls vet , så kan jag ju ändå välja.




Och jag vill välja den varma vägen.
Den som innehåller sådant som jag älskar att göra- för att det känns ganska tokigt att göra motsatsen.


Gillar denna :)




Kram från mig till er.