Hur kan jag överkomma min rädsla och våga satsa och gå den väg som jag egentligen vill?
Det är en fråga.
Den frågan är det många som frågar sig.

Det är alltid bättre att fråga (även sig själv) än att inte göra det alls.

Vi är alla mer eller mindre rädda för att ta risker.
Men jag måste säga att allting stort, varmt och rätt som har hänt i mitt liv alltid har
inkluderat en föregående förändring av något slag.

Våra inutin vill expandera och växa.
När vi stagnerar, svarar vi med en rädsla för misslyckande som inte alls gör att vi växer.
Mer tvärtom,faktiskt


Men tänk om det inte finns några misslyckanden?
Misslyckande är något vi kallar en speciell händelse.
Men man  kanske inte kan misslyckas utan bara producera resultat av olika slag?
Så då kanske man skulle fråga sig själv: Vad gör jag med resultaten? Hur förvaltar jag dem?

Det är bättre att våga och uppleva än att stå bredvid och vara rädd att saker inte ska gå som man vill.

Om man tänker på hur vår natur är.
Vår personliga natur alltså. Som människor.
När man är nyfödd och väldigt liten har man ännu inte fått det inlärda beteendet:rädsla.
Vår naturliga instinkt är att lära oss gå.

Vi började som spädbarn i liggande läge. Sedan blev vi nyfikna och något i vår natur berättade för oss att vi nog borde sitta upp. Så det gjorde vi. Sedan blev det ännu mera spännande och vi ville ännu mer. Vi ville stå upp för att nå saker bättre och för att se mer och ta oss fram.
Balansera själva och vara upprätta.
Så då gjorde vi det. Till slut.

Men det gick ju inte sådär himla klockrent från början. Såklart.
I början ramlade vi. Satte oss på rumpan och fortsatte krypa ett tag.
Men vi försökte igen och lät bli att falla för våra rädslor.
Vi ställde oss upp igen.
slut vann vi och vi gick.

Men tänk om vi hade gjort motsatsen?

Legat eller suttit kvar och låtit rädslan ta över?

Om vi vet i våra hjärtan att vi aldrig har misslyckats och att vi aldrig kommer att göra det.
Vad som kan ses som fel eller som misstag är egentligen frön till något annat och något Som vi måste passera för att nå dit vi vill.

Som Thomas Edison.

Hans svar när en reporter frågade honom hur det kändes att ha misslyckats för 25000:e gången i sina försök att uppfinna ett batteri var:
Misslyckats? jag har inte misslyckats. Idag vet jag tjugofemtusen sätt hur man INTE tillverkar ett batteri!


Vägra ordet misslyckande.

När vi tar en chans och saker inte riktigt går som vi har tänkt oss, misslyckas vi inte utan producerar resultat. Ett resultat som vi kanske inte hade räknat med. Men då vet vi ju det. Hur vi inte ska göra för att nå dit vi vill.

Känn tacksamhet för den upplevelsen. För den växer vi ju också ur.
Och det gör oss redo att uppleva ännu fler spännande, påhittiga, innerliga och kreativa saker i våra liv.
Så tror jag.




 Inget nytt under solen, brukar man säga.

Eller.. jag vet inte om jag brukar säga så, men ändå;)
Det finns ett uttryck som låter så i alla fall.

Ibland blir vi liksom påminda. Igen.
Vi får påminnelser om saker som vi redan känner till. Vi vet dem redan, men det händer ganska ofta att vi tappar bort det vi redan vet och känner till. Anledningen? Nja.. ironiskt nog: livet. Det som faktiskt är anledningen till att vi skulle komma ihåg att komma ihåg det där lite bättre.


Häromdagen blev jag påmind. Jag var med i en filmproduktion.
Det var ganska sent. Vi stod utanför Saluhallen på Östermalm den sista dagen i Oktober.
Ganska rått i luften och jag stod och hoppade och huttrade.
Allting var dessutom försenat några timmar. Och jag var hungrig.

En statist som stod bredvid mig en ganska lång stund pratade och pratade och pratade.
Prat är trevligt. Men när pratet uteslutande handlar om negativitet och kritik i liknande form så blir mina öron liksom ganska trötta.

På min högra sida hade jag en fin äldre dam(statist) som gott tyckte att de där framför henne som skulle gå ut lite före henne i scenen, stod alldeles för mycket i vägen för henne där HON skulle gå. Ja, nu var kanske inte det så svårt att liksom se till att göra sin "gångväg" lite mindre snäv så att det inte blev så, försökte jag. Det var ju ändå just de två som fokus skulle ligga på i den här scenen. Och det gör den förresten väldigt sällan på statister..

Huvudrollsinnehavaren i den ena scenen stod några meter ifrån mig och förberedde sig med manus och försökte gå in i sin roll.  Förmodligen hade han hört hur jag diskuterade med herr negativ och fru "ganska oförstående egoistisk" och började tycka lite synd om mig.

Innan vi skulle göra den 4:e omtagningen vände han sig bakåt och log ett sådant där varmt leende.
Det var inte riktat mot varken tanten eller farbrorn utan mot mig. Det räckte.
Sedan kändes det som om jag fick ny en energi igen.
Efter en annan människas förstående leende.

Eller om det egentligen ens var så. Jag tror helt enkelt bara att vi ibland känner att vi behöver strö lite värme runt omkring oss till andra medmänniskor.
Och när vi gör det, så kommer det alltid tillbaka till oss.
Jag till exempel, gav tillbaka ett snubbel över egen fot och ett ganska osnyggt fall rakt framför honom och mumlade: Jävla stövlar. Det resulterade i att han fick ett skrattanfall och tappade tråden i sin scen och det blev omtagning.
Vassego liksom;)


Det där var ironi.
Desto värre väldigt sant. Men ändå.



Kram på er.